Efter en intensiv vecka i Almedalen med många seminarier om upphovsrätt på schemat lämnade jag ön med en groende känsla i magen. Någonting är fel i debatten om upphovsrätten.
Hur kommer det sig att journalistförbund, författarförbund, musiker, förläggare med flera på fullt allvar tror att det har startats ett politiskt parti med enda syfte att beröva dem intäkter? De verkar tro det men på lite olika sätt beroende på vilket skrå eller vilken bransch de företräder. Något är galet i förutsättningarna i debatten.
Samtidigt sitter det pirater i publiken och tror på allvar att kulturarbetare och branscher vill bötfälla eller sätta sina kunder och beundrare i fängelse. Detta måste vara galet och bygga på något grundläggande fel.
I ett givande samtal i bilen på hemresan provade jag lite teorier och diskuterade min magkänsla med några andra pirater. Vi var överens om att problemet inte ligger i våra kritikers argument. Och att våra egna argument inte alltid gjorde saken bättre. Problemet ligger på en annan nivå, föreslog vi.
Verkligheten och förutsättningarna för informationsöverföring har sannerligen förändrats sedan internets genombrott. Men det är lätt att tro att vi som lever med, på och via internet är representativa för hela befolkningen. Parterna i debatterna talar helt enkelt inte om samma sak då de lever i skilda paradigm (om än delvis överlappande). De som argumenterar för en stark upphovsrätt och mot fildelning gör det utifrån sin världsbild och sina erfarenheter. De som argumenterar för en reformerad upphovsrätt (där ickekommersiell fildelning är lagligt, skyddstiderna kortare etc) gör det från sin världsbild och sina erfarenheter och referenspunkter.
Därför spelar det ingen roll vem som har ”rätt” eller ”bäst” argument i debatten eller vem som ”vinner” en diskussion. För bägge sidor har rätt utifrån respektive världsbild. När vi pirater säger ”De förstår inte fildelning och internet” visar det på samma gång att vi inte heller förstår deras värld. I deras värld är fildelning något väldigt onaturligt och framstår som att ge bort det man tidigare tagit betalt för, eller att någon stjäl deras verk eller produkter. ”De förstår inte journalistikens villkor” eller ”de förstår inte musikindustrin”, är säkerligen vad upphovsrättsförespråkarna tänker om oss i sina stilla sinnen.
Frågan är därför om debatt är rätta vägen fram. Ska man debattera är det bra om man gör det utifrån en gemensam grund och debatterar samma sak, eller hur?
Det är ganska talande att minst tre av de seminarier eller paneldebatter jag bevittnade under veckan inleddes med ungefär följande ”Ambitionen med detta samtal är att höja nivån på debatten och anlägga ett annorlunda perspektiv på frågan”. På samma sätt är det talande att det blev ett argumenterande på det numera nästan utslitna sättet med prat om å ena sidan ”stjäla folks verk” och å andra sidan ”föråldrade affärsmetoder”. Det talades om lagstiftning som skulle ge andrum för nya affärsmodeller, om Bellman som dog av upphovsbrist och det bemöttes med prat om paypal-knappar, konserter och marknadsföringsfördelar med internet osv. Var det inte exemplarförsäljningens död, så var det tjuvarnas marknad. Var det inte pöbelvälde så var det journalistiska prästerskapets kontrollbehov. Dinosaurer mot aktivistsvärmar. Maktfullkomliga mecenater mot crowd sourcing. Stöld är stöld men sharing is caring ad nauseam.
Det ska givetvis tillstås att det förekom element i diskussionerna som var framåtblickande och konstruktiva. Det jag tänker på är snarare uppdelningen i två läger där bägge läger talar i egen sak i stället för i allas sak. Man konstaterar att det finns två intressen och en tydlig skiljelinje men lämnar inte öppet för att förklara hur dessa synsätt kan skilja sig så väsentligt.
Men om debatterna är låsta i positioner och skilda världsbilder, hur kan vi någonsin förstå varandra? Finns det inga punkter där vi kan mötas (kanske helt enkelt för att vi vill samma sak men inte förmår förmedla det till varandra)? Är det möjligen formerna för dessa möten som är begränsningen?
Mitt förslag är inrättandet av dialogpirater. En dialogpirat är en kontaktperson och en samtalspart för den som vill ha en person att föra dialog med om dessa frågor. Vi behöver bli bättre på att förstå våra kritiker och våra kritiker behöver bli bättre på att förstå oss. Någon kanske är frustrerad över vad de uppfattar som piraternas ståndpunkt men har tröttnat på debattklimatet och vill framföra synpunkter personligen. Någon kanske vill veta vad vi pratar om. Någon kanske är intresserad av att berätta om sin verklighet ur sitt perspektiv.
Visst förekom sådana inslag på seminarierna där kulturarbetare berättade om sina vilkor och sin vardag men seminarier är väldigt lite interaktiva och seminariehållaren är oftast där som företrädare för en grupp och inte som enskild människa.
Dialogpiraterna är en direktlänk mellan dem, som är oroliga över utvecklingen eller de idéer som piraterna föreslår, och piraterna själva. Genom en personlig relation eller åtminstone ett personligt möte uppstår nya möjligheter till förståelse och samtal som debattformatet inte tillåter. I samtal mellan två personer är det naturligt att tonen blir mildare än i en TV-debatt eller debattartikel. Samtal är utvecklande och mötet förpliktigar till ömsesidigt ansvar och respekt samtidigt som det är konstruktivt och inte fastlåsande i positioner.
Om utgångspunkten är, så som jag har uppfattat den, att det är två världar som möts med ömsesidig brist på förståelse för varandras verklighet så är det personliga mötet en möjlig väg framåt. Så bygger vi relationer och lär av varandra. Det är orimligt att författare ska stå mot läsare, eller musikfans mot musiker och låtskrivare (ja, jag vet att många pirater själva arbetar med kultur men det får väl visa sig i mötet då).
I princip samtliga förmenta meningsmotståndare jag talade med mellan fyra ögon visade sig vara helt vanliga människor och förmögna till givande och konstruktiva samtal. Inga V-ödlor eller dinosaurier träffade jag utan idel personer med ett starkt engagemang för det de tror på. Jag har själv beskrivit mina piratvänner på samma sätt. Men så fort vi möts i debattsammanhang så är allt som förbytt. Precis som debatter förmodligen måste vara. Men är det inte dags att ta nästa steg nu?
Ska jag vara självkritisk – och det ska jag – så ska det erkännas att bara för att ”vi” förstår internet och nya medier, så betyder inte det att alla andra har fel, eller att inte vi kan ha fel i vår bild av gamla medier och meningsmotståndarnas verklighet. Ödmjukhet lär vara en dygd…
Tankar kring detta? Utveckla gärna, remixa och förfina idén och ta den till nästa nivå. Eller släng den i papperskorgen. Kommentarer är välkomna.
