Sveriges Författarförbund sätter fokus på en mycket intressant tillika relevant aspekt av upphovsrättsdiskursen. Man varnar för att ”[f]örlagen agerar på ett sätt som dödar marknaden”. Problemet som man sätter fingret på är att förlagen genom sina avtal lägger beslag på kulturella rättigheter (ensamrätter) utan att nödvändigtvis göra verken tillgängliga på marknaden:
Samtidigt som marknaden alltmer fokuserar på allt färre titlar vill förlagen lägga under sig stora mängder böcker utan att ha några konkreta planer på att faktiskt tillgängliggöra dem.
Bland andra Bonnierförlagen har kommit med en e-bokssatsning och skickar ut avtal som vi har allvarliga invändningar mot. Ersättningsnivån är skandalöst låg och verken blir inlåsta utan att förlagen behöver göra något.
Det är mycket välkommet att Författarförbundet lyfter fram detta problem. När vi diskuterar upphovsrätt så är det viktigt att komma ihåg vad tanken bakom upphovsrätten är. En rimlig tolkning är att upphovsrätten ska syfta till att stimulera tillgången på kultur i samhället. Om den, avtalsvägen, används till att profitera (den ”skandalöst låg[a]” ersättningsnivån) på upphovsmännen utan att tillföra samhället verken i fråga så måste vi fråga oss om detta verkligen var tanken bakom upphovsrättslagstiftningen.
Är det verkligen rimligt att förlag (eller skivbolag) ska sitta på ensamrätter för verk som de inte tillgängliggör på marknaden? Och när man talar om att upphovsmän måste få betalt så måste man i ärlighetens namn ifrågasätta avtalen mellan upphovsmän och förlag. Därför var det med stort intresse jag läste dagens artikel från Författarförbundets ordförande Mats Söderlund där han ställer Bonniers avtal om e-böcker mot det avtal Google tagit fram.
Konflikten här ligger i att Bonnier vill förhandla om avtalet med Google om ersättning för e-böcker i Googles boktjänst men samtidigt i ganska hårda ordalag varnar författarna : ”[d]e författare som inte anpassar sig till villkoren kan söka andra förlag” för att ha synpunkter på avtalen om e-böcker. Författarförbundet, genom Mats Söderling, avråder författarna från att skriva på Bonnieravtalet. Varför? ”Bonniers utnyttjar sin dominerande position för att få avtal som ger dem rätt att sitta på författares texter utan att faktiskt göra något. Böcker låses in i upp till tre år utan att författaren får en enda krona.” Känns detta igen från musikbranschen?
Ledare i Tonsättaren, nr 3, 2007
Lika bra att säga som det är med en gång; de stora skivbolagen har varit extremt dåliga på att se de nya affärsmöjligheter som Internet möjliggjort. Denna fenomenala senfärdighet spelar fildelarna i händerna. Trots att skivbolagen redan för flera år sedan, på grund av dåliga strategier, missade chansen att skapa försäljningssajter fortsätter de att sätta sig på tvären när det gäller till exempel pod-casting (en internetbaserad prenumerationstjänst av radioprogram). Eftersom det är mycket besvärligt att få tillstånd att pod-casta musik gör hemmafixaren det ändå, och en ny marknad som inte betalar för nyttjandet av musikrättigheter växer fram. Skivbolagen blockerar därigenom inte bara möjligheter för kreativa radiomakare att försöka sig på att skapa ny spännande radio. De omöjliggör också för andra rättighetshavare, exempelvis tonsättare, att ekonomisera sina rättigheter. Att på detta sätt ”låsa in” rättigheter för andra rättighetshavare är rent ut sagt åt helvete. Därmed inte sagt att skivbolagen inte ska ha rimlig ersättning när deras rättigheter nyttjas.
Här finns tänkbara dialogpartner för Piratpartiet för en sansad diskussion om upphovsrätten. Det verkar finnas samförstånd bland författare och tonsättare om att verken låses fast av förlag och bolag, vilket inte bara förhindrar upphovsrättsinnehavarna från att starta egna affärsmodeller eller ta betalt, utan också har en hämmande effekt på samhällets tillgång till kultur.
Men är fri fildelning och kortare upphovsrättsligt skydd den självklara lösningen på problemet med inlåsning? Det faller sig naturligt att tillgången till kultur kommer öka med fri privat fildelning (sådan som inte sker i affärsliknande former) och kortare ensamrätter. Men frågan om ersättning är inte lika lätt att besvara. Här måste vi undersöka vilka modeller som redan vuxit fram och se hur författare och musiker/tonsättare agerat i relation till att deras verk finns fria att sprida digitalt. Det är viktigt att förstå att det inte finns ett svar och en lösning på ersättningsfrågan. Det fina med internet är att det möjliggör en lång rad olika intäktsströmmar och affärsmodeller för den som vill skapa finurliga lösningar för marknadsföring och betalningsmodeller.
Vad gäller böcker är det lätt att tänka sig att fysiska vanliga böcker kommer finnas kvar under överskådlig tid och att e-böcker inte kommer att ersätta vanliga böcker inom en snar framtid. Men om man läser en bok digitalt, kommer man då sedan köpa den som fysiskt exemplar? Det varierar nog men man kan tänka sig att det fungerar ungefär som med biblioteksutlåning eller privatutlåning av böcker eller böcker man köper på antikvariat. Det gynnar bokbranschen totalt att folk läser, lånar, byter och säljer böcker vidare. Eller vad tror ni? Kommentera gärna. Länka gärna.
Bokförlaget Baen har en bibliotekarie (First Librarian) till deras gratis filbibliotek, där folk kan ladda ned ett stort urval av förlagets böcker som e-böcker, som resonerar så här: (engelska)
How many people who read a book they like which they obtained from a public library never mention it to anyone? As a rule, in my experience, people who frequently borrow books from libraries are bibliophiles. And bibliophiles, in my experience, usually can’t refrain from talking about books they like.
And, just as important — perhaps most important of all — free books are the way an audience is built in the first place. How many people who are low on cash and for that reason depend on libraries or personal loans later rise on the economic ladder and then buy books by the very authors they came to love when they were borrowing books?
Practically every reader, that’s who. Most readers of science fiction and fantasy develop that interest as teenagers, mainly from libraries. That was certainly true of me. As a teenager, I couldn’t afford to buy the dozen or so Robert Heinlein novels I read in libraries. Nor could I afford the six-volume Lensmen series by ”Doc” Smith. Nor could I afford any of the authors I became familiar with in those days: Arthur Clarke, James H. Schmitz, you name it.
Did they ”lose sales?” In the long run, not hardly. Because in the decades which followed, I bought all of their books — and usually, in fact, bought them over and over again to replace old copies which had gotten too worn and frayed. I just bought another copy of Robert Heinlein’s The Puppet Masters, in fact, because the one I had was getting too long in the tooth. I think that’s the third copy of that novel I’ve purchased, over the course of my life. I’m not sure. Might be the fourth. I first read that book when I was fourteen years old — forty years ago, now — checked out from my high school library.
Jag säger inte att det här, eller Googles tjänst skulle vara de enda eller självklara lösningarna på ersättningsfrågan när fildelningen blivit legaliserad och ensamrätterna kortade. Jag säger inte heller att alla författare som känner oro för att Piratpartiets kulturpolitik inom upphovsrättsområdet skulle leda till ekonomiskt armod har fel och ska köras över. Vad jag snarare vill göra med detta inlägg är att bredda diskussionen och visa på problem som finns med befintlig lagstiftning och upphovsrätt (framförallt så som den avtalas kring) samt visa på alternativa sätt att resonera kring delning av digitala böcker. Jag återkommer med fler alternativa synsätt och modeller för att finna en balans mellan fri delning och möjligheter till intäkter.
Det förtjänar att sägas igen. Vi har ett ansvar för att ta upphovsmännens oro på allvar och resonera kring dessa frågor. Vi kan inte gömma oss bakom ”det är inte vår sak att svara på hur de ska få betalt”. Fildelning har funnits i över tio år och kommer finnas länge än. Men om vi vill förändra lagstiftningen kring fildelningen så har vi också ett ansvar att få med oss upphovsmän och andra i resonemangen. Detta inlägg ska alltså ses som ett steg i den riktningen. Det ska inte ses som ett försök att skriva vare sig författare eller förlag på näsan.
Och bara för att det finns författare som är redo att ompröva sin syn på det här med fildelning och internet, bara för att författarförbundetförläggarförbundet också har en sträng syn på illegal fildelning, så ska vi inte se allt som svart eller vitt. Vi bör söka samsyn där öppningar finns och försiktigt försöka närma oss varandra.
Uppdatering: Missa inte Linux pappas pappas intressanta artikel i Vasabladet.
