Samtidigt i Skåne

I knappt en vecka till så kan man se ett inslag från Sydnytt där IPRED och fildelning diskuteras. Se det. Det är lite ovanlig dramaturgi eftersom man frångått det sedvanliga TV-formatet för fildelningsdebatt där allt uppmålas som svart eller vit och där gärna en ensam pirat ska försvara sig mot en stukad och arg konstnär flankerad av en neutral jurist (från SFU).

Nej, istället har man valt att låta en artist, en skivbolagsdirektör och en musikjournalist (tror jag hon är) föra ett samtal om vad för möjligheter som öppnas med den nya tekniken. I lugn och ro får de föra fram sina visioner och erfarenheter. Det är precis så som upphovsrätt ska diskuteras. I samtal och inte i hetska debatter. I resonemang och inte i slagord.

Vi som är för en reformerad upphovsrätt måste våga ta detta samtal med kulturarbetare. Tanken på en legaliserad fildelning är för många som arbetar inom konsten något mycket oroande. De sidor som varit tongivande i det offentliga samtalet (internet undantaget) har målat upp en bild av att inget kommer gå att ta betalt för. Konsumenterna av kultur är inte villiga att betala. Ungdomen är så girig att den rent av struntar i lagen.

Det är naturligt att som konstnär eller verksam inom kulturen att bli orolig av allt detta. Piratpartister och andra reformister talar om att hur ”de” ska få betalt, det är inte vår sak att svara på. Det är inte ett politiskt problem att lösa intäktströmmar för kulturarbetare. Jag hävdar att det är fel. Om folk får ångest eller känner stor oro för vår politik, så är det i allra högsta grad vårt problem. Det spelar ingen roll om vi har rätt och oron är obefogad. Politiker har ett ansvar för att leverera lösningar som folk känner sig trygga med.

Det stämmer för visso att det inte är politikerna som ska bygga de tekniska lösningarna på kulturkonsumtion. Så har det aldrig varit. Inte är det politiker som bestämt att CD ska ersätta vinylskivor eller DVD ska ersätta VHS-kassetter. Inte heller är det politiker som bestämt vilket utbud skivaffärer ska ha eller vad en skiva ska kosta (moms är förvisso ett politiskt styrmedel men ni förstår vad jag menar). Inte heller är det politiker som reglerat avtal mellan artister och skivbolag eller förläggare och lagt sig i vilken ersättning per sålt verk som ska tillfalla artisten. Sånt har branscher och marknaden löst själva. Mer eller mindre bra.

Men det är politiker som infört bibliotek och biblioteksersättning. Det är politiker som infört olika kulturstöd och tagit över kulturinsititutioner som teatrar och muséer. Det är politiker som infört kopieringsskatt på lagringsmedia. Och så vidare. Att säga att kultur och finansiering av kultur inte är ett politiskt område eller ansvar är inte hederligt. Även om kulturbudgeten är minimal jämfört med andra sektorer av samhällsekonomin så är det ändå en politisk fråga om vi överhuvudtaget ska ha kultur och om vi gemensamt ska äga eller sponsra den. Eller åtminstone uppmuntra den.

Så vad kan vi reformister göra då? Till att börja med så måste vi ha belägg för att det kommer att ordna sig. Att det inte är en katastrof och att nya medier ger nya möjligheter. Vi måste bjuda in de som är oroliga i diskussionen och lyssna på dem och framförallt ta deras oro på allvar. Piratpolitik är inte en politik för fildelare eller konsumenter. Det är en politik för hela samhället och kultur har en given och – skulle jag hävda – mycket framträdande plats i det samhället. Vi gillar Internets! Visst. Men vi gillar kultur också, eller hur? Inte skulle väl kulturälskande pirater propagera för en politik som skulle utplåna kulturen? Vi tar inte ställning klingar ganska ihåligt och en smula falskt när vi pratar kultur. Vår politik har bäring på de flesta områdena i samhället, inte minst kulturen. Låt oss vara lite visionärer, please?

Att ha belägg för att exempelvis fildelning inte skadar kulturen eller ens kulturkonsumtionen är inte svårt. Det finns rätt många vetenskapliga belägg för detta att ställa mot de mest dystopiska varningstexterna från olika branschintressen. Därför borde det vara en smal sak att förmedla detta till kulturarbetare. Det tycker jag är ett av våra uppdrag. Den dagen vi lyckats vända oron för delad kultur till en trygghet och optimism, den dagen vi lyckats vända känslan av att internet är en konsumtionsplats där folk väljer att snatta, till en känsla av att internet är ett makalöst bibliotek och ett torg för kultur där kultur frodas och där kulturarbetare möter sin publik och skapar lösningar tillsammans med den, den dagen kommer fildelningsdebatten att se mycket annorlunda ut. Frågan är om det ens blir någon debatt när vi har kulturarbetarna bakom oss. Ska vi arbeta för detta?

Jag vill också tillägga att internet inneburit att uppdelningen mellan konsument och producent av kultur börjat upplösas. Författare kan lägga ut sina verk och be läsarna påverka innehållet eller skriva fortsättningar. Filmer skapas av amatörer som kommentar till proffessionella filmer, grupper lägger ut sin musik och uppmanar till remix. Möjligheterna är, för de som vill, oändliga. Piratpartiet gillar kultur. Vi vill ha mer av den. Inte bara att folk ska konsumera mer kultur utan också att mer kultur ska produceras. Detta måste uppmuntras i lagtexten.

Åter till klippet från Sydnytt. Jag tänker inte skriva att gruppen Billie the vision and the dancers har fattat. För det implicerar att de som är oroliga inte har fattat. Att möta oro med förakt minskar inte oron. Det skapar klyftor och motsättningar. Därför skriver jag hellre att gruppen hittat lösningar som gjort dem hoppfulla. De brinner för sin kultur och för att nå ut med den. De använder internet och fildelning som ett viktigt verktyg för detta (och de får betalt). Viktigast av allt är kanske att de har en nära kontakt med sina fans och de har kontroll över situationen. Och det verkar som om de mår bra och att det går bra nu.

Jag tror att vi har mycket lite att förlora på att lyfta fram företrädare för kultursektorn som hittat lösningar som gör att de inte känner oro. Att debattera eller spotta på kulturarbetare som är arga eller oroliga leder ingen vart. Det bara bekräftar bägge sidors förutfattade meningar. Även om det finns lyckade remixer av debatt och kultur där kulturarbetare själva lägger sig i debatten, inte sällan med en stor portion humor.

Uppdatering: Läs även Josh och Göran om försoning och debattnivå.