Tag Archives: retorik

Filterdebatten

Nyss hemkommen från debatten om filtrering mot barnporr måste jag tyvärr konstatera att debatten utvecklade sig precis så som man kunde föreställa sig i förväg.

Delvis rådde det stor begreppsförvirring. Syftet med filtret sades från polisens håll vara att skydda brottsoffren, barnen som utsatts för övergrepp, från att kränkas och skadas igen och igen när övergreppen sprids och konsumeras via nätet. Detta kan nog alla sympatisera med, det finns ju ingen som i debatten säger sig vilja vare sig ha kvar barnporr på nätet eller försvara konsumtionen därav. Men man försvarade också att man filtrerade även sådana bilder man bedömde att lagen klassar som barnpornografi som till exempel tecknade bilder och filmer, eller olika bilder där man klätt ut någon till barn.

Detta var ju olyckligt, eftersom det debatten borde handla om är hur man stoppar spridningen av dokumenterade verkliga övergrepp, och inte vilka slags bilder och filmer som i övrigt klassas som barnpornografi utan att någonsin ett barn råkar illa ut (som i fallet tecknad serie). Visst är det en intressant och kanske angelägen diskussion men för mig är det ett sidospår man kan diskutera i andra sammanhang.

Vidare berättade man att det svenska filtret är frivilligt och regleras i ett avtal mellan rikskriminalen och de i avtalet anslutna internetoperatörerna. Rikskriminalen behandlar bara inkomna anmälningar, konstaterar om det är barnpornografi enligt svensk lag (med alla gränsfall enligt ovan) och lämnar i förekommande fall över ”länken” till operatörerna som lämnas att blockera på det sätt de tycker är lämpligt.

Jag fick inte klart för mig hur filtreringen fungerar rent tekniskt, t ex vilken granularitet det är; är det enstaka bilder? Enstaka sidor på en sajt? Enstaka sajter, eller hela domäner? Är det IP-nummer (som ju mycket väl kan innehålla mängder med hela sajter)? Eller hela IP-block? Det verkar dock röra sig om ett DNS-filter som då torde blocka hela sajter.

Oscar Swartz berättade om när han för några år sedan gick igenom 300 av cirka 3000 ”sajter” som fanns med på den då läckta listan. Enligt Oscar fanns inga dokumenterade övergrepp på verkliga barn med, men en massa tecknade serier samt en del tvivelaktiga bilder på barn i olika mundering och positioner (vilket ju kan uppfattas som osmakligt i sig). Enligt Oscar finns de verkliga övergreppen på material som endast finns på slutna pedofilnätverk och inte öppet på webben. Poliserna (Sellström från rikskrim och Anders Persson från Interpol) höll inte med. De vittnade om att det visst fanns massor med ”barnporr” öppet på nätet.

Oscar gjorde flera försök att nyansera begreppet barnporr genom att skilja på faktiska dokumenterade övergrepp mot barn och sådant som poliserna bedömer som barnporr i lagens mening men är serieteckningar osv. Det gjorde att debatten kändes lite splittrad och förvirrad och faktiskt lite ohederlig eftersom man satt med den mentala bilden av övergrepp i huvudet men inte visste om de pratade om osmakliga serietidningar eller bilder på sådana verkliga övergrepp.

Själv hade jag uppskattat om debattörerna hade kunnat säga ”dokumenterade övergrepp på barn” när de menade just det, och ”övriga barnpornografiska filer” när de menade det. Själva debatten kring vad som ska räknas in i den senare kategorin är som sagt intressant och viktig men faktiskt inte en debatt som bör föras som ett sidospår i just debatten om filtrering.

Den enskilt största grodan stod dock Sellström för. Först försvarade han att själva listan på blockerade ”sajter” är hemlig, eftersom man annars, menade han, skulle förse intresserade med en instruktionsbok för att få tag i barnpornografi. Men lite senare kläckte han ur sig det mycket märkliga i stil med:
UppdateratNipe har hela citatet från videoinstpelningen;

Det finns till exempel massor med torrenter till barnporr på The Pirate Bay. Och det är inte särskilt svår att söka fram det där. Fortfarande så kan man hitta barnpornografiskt material på Thepiratebay. Att säga att det inte går att hitta .torrenter som är barnpornografiska på Thepiratebay det är också helt befängt.[…]För det är jätte enkelt att hitta sådana .torrenter skulle jag vilja påstå.

Först försvarar han att listan på vad som är blockerat ska vara hemlig för att inte sprida pornografin. Sedan talar han om var man mycket enkelt kan finna (torrenter till) barnporr. Och han blockerar inte sajten i fråga.

Antingen ljuger han och hittar på att det finns torrenter till barnporr på The Pirate Bay. Eller så talar han sanning och vet alltså om det, talar om det för alla intresserade och låter bli att blockera sajten ändå. Vilket som är värst eller konstigast vet jag inte.

Jag gick efter debatten fram och frågade honom om jag fick citera honom på det där. Det finns ju visserligen inspelat på video och kommer sändas i Kunskapskanalen, men ändå. Han såg lite besvärad ut när jag lade fram det som ovan, att han först fördömer tanken på att tala om vad som blockas och sedan talar om var man kan få tag i barnpornografi som inte blockas alls. Han förnekade inte att han sagt så och förbjöd mig inte precis mig att citera honom. Han menade dock att det var avtalets fel. Ni vet avtalet som rikskriminalen och vissa operatörer skrivit under. Vad konstigt att avtalet de tagit fram gemensamt för att stoppa spridningen av barnpornografi hindrar honom från att stoppa spridningen av barnpornografi.

Mig veterligen är det också så att just torrenter till barnpornografiskt material är sådana torrenter som operatörerna på TPB också tar bort när de uppmärksammas på dem. Varför Sellström låter dem ligga kvar, ofiltrerat och berättar om det blir då en gåta.

Anders R Olsson menade att filtreringen är censur på samma sätt som om någon bytte ut eller blankade ”sidan 3 i din morgontidning”. Jag måste säga att jag faktiskt ogillar att man kallar filtreringen och blockeringen för censur. Det skapar en del problem faktiskt och det främst retoriskt. Jag ska försöka sammanfatta varför jag tycker så i det följande.

1. Analogin med censur i traditionell mening haltar

Oftast när man talar om censur, så är det fråga om en förhandsgranskning innan publicering sker. Nationalencyklopedin skriver om censur:

[…]förhandsgranskning av innehållet i kommunikationskanaler som t.ex. tidningar, böcker, filmer, radio- och TV-program[…]

Wikipedia beskriver censur enligt följande:

Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten. Tidningar och andra massmedier kan censurera sig själva, så kallad självcensur, men oftast syftar ordet på statlig censur. Sådan censur bedrivs vanligen av statliga myndigheter eller annat statligt organ och är som regel lagstadgad.

Internet fungerar mycket annorlunda än sådant som vanligtvis censureras så som tidningar, radio, tv, filmer och litteratur. Ingen har till exempel förhandsgranskat den här bloggposten innan jag publicerar den. På samma sätt fungerar publicering av hemskheter så som övergrepp på barn. Granskningen sker inte centralt utan staten letar upp eller får tips om olagligheter och försöker först sedan hindra åtkomst. Det förekommer säker också att organisationer aktivt letar upp olagligheter och tipsar staten om dem.

2. Begreppet censur i traditionell mening riskerar urvattnas

Om vi förutsätter att filtret endast syftar till att hindra åtkomst till dokument av övergrepp på barn, så som hävdas från förespråkarnas håll, och att filtret endast också innehåller dessa typer av sidor så är den reella effekten att olagliga dokument på övergrepp hindras nå folk som inte aktivt kringgår filtret. Detta är naturligtvis väldigt annorlunda jämfört censur av t ex åsikter, propaganda eller information. Om vi kallar blockering av olagliga och på många sätt avskyvärda bilder och filmer för censur, så riskerar vi urvattna den censur som mindre demokratiska stater utövar mot befolkningen eftersom censur i diktaturer slår mot obekväma åsikter många gånger och inte strikt mot olagligt material.

Om ett träffsäkert filter (som sagt, vi förutsätter här att filtret verkligen är tillräckligt precist och fungerar) stoppar dessa sidor, och endast dessa sidor, så kan man nog tycka att det är en ganska liten inskränkning av informationsfriheten på ganska goda grunder, jämfört åsiktscensur osv.

3. Att det skulle vara censur kan vara en halmdocka

Om vi köper argumenten ovan att det kanske inte strikt är censur i klassisk bemärkelse, sådan censur som diktaturer ägnar sig åt, att filtrera endast vissa sidor, så blir det faktiskt ett så kallat halmdockeargument. Wikipedia beskriver det delvis så här:

Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge.

Nidbilden skulle här vara ”Men det du vill införa är ju censur. Vi vill inte ha det som i Kina.”. Man kan dock vara ganska säker på att till exempel Cecilia Malmström är en övertygad motståndare till sådan censur som den i Kina och andra diktaturer. Argumenterar vi mot internetfiltreringen som om det är censur ålägger vi indirekt Malmström och kompani med åsikten att censur är OK i vissa lägen. Malmström med flera kan nog lätt motivera att de inte alls gillar censur (i den klassiska bemärkelsen) och kan faktist vinna sympati på att de orättfärdigt belagts med den åsikten.

4. Debatten skiftar fokus från problematisering av blockering och filtrering

En ytterligare följd av allt detta är att vi i stället för att debattera vilka möjligheter och begränsningar filtrering och blockering av sidor på nätet har, hamnar i en debatt kring terminologi kring censur och yttrandefrihet. Det torde vara svårare att leda i bevis att filterförespråkarna är motståndare till yttrandefriheten än att visa att blockering och filtrering är problematiskt rent tekniskt till exempel. Under debatten märktes detta vid flera tillfällen. Man pratade om moralism kring vad som ska ”censureras” och vad som ”censureras” i andra länder redan.

Möjligtvis kan man anse att efterhandsblockering är en form av efterhandscensur men genom att använda ett laddat ord som censur tror jag vi riskerar att försvåra själva samtalet. Det är min personliga åsikt och det påverkar inte mitt motstånd mot filtreringen och blockeringen i sig. Minns hur debatten om huruvida fildelning är stöld eller inte stal fokus från större frågor som licenser, distribution av kultur, rättssäkerhet och proportionalitet. Det är på nätet lätt att gå i fällan Someone’s wrong on the Internet! och fastna i pingpongdiskusioner ”stöld – inte stöld, censur – inte censur” i stället för att lyfta blicken.


Avslutningsvis så tycker jag debatten var besvärlig då bägge sidor1 2 led av ovanstående problem och andra. Förespråkarna stod för märkliga åsikter som att ”det är ok att oskyldiga döms om vi så kan rädda ett liv” eller ”ja, interpol kan tänka sig en utveckling där man förbjuder anonymisering och kryptering, det är en ständig katt-och-råtta-lek mellan polisen och brottslingarna” Se Tors kommentar nedan..

Jag kan tycka att man försökte skapa otäcka bilder i huvudet på åhörarna av typen ”analvåldtäkt på småbarn” för att sedan argumentera för blockering. Risken är naturligtvis att man som åhörare är beredd att acceptera vilka motåtgärder som helst med en sådan bild för ögonen. Vidare tycker jag att polisen gör det lite lätt för sig när man avfärdar farhågor om att andra saker än barnpornografi kommer leta sig in på blocklistorna med ”Vad skulle väl vi ha att vinna på det?”. Det är ganska lätt att tänka sig saker som poliser och andra tjänstemän skulle kunna vinna på att tänja på gränserna. Syftet med transparens och kontroll av myndigheter är just att få bort misstankar om korruption. Som sagt, att hindra pedofiler från att finna barnporr verkar inte vara syftet med att hemlighålla listan eftersom det är OK att i TV hänvisa folk till sajter där man säger det ska vara lätt att finna sånt. Någon konsekvens borde kriminalpolisen uppvisa.

Vad jag hade önskat mig var en mer fokuserad debatt där man hållit isär olika metadebatter och kanske fört debattörerna tillbaka till huvudämnet när de seglade iväg alltför långt åt andra håll.

Just ja, vad tycker jag själv? Jag tycker blockering är ett ovanligt dåligt sätt att få bukt med barnpornografi (av alla sorter). Det är lätt att kringgå, det lägger resurser på fel sak (blocka i stället för att plocka ned och lagföra) och med dagens utformning verkar det helt saknas möjlighet att få en blockering prövad eller ens efterhandskontrollera listan. Efter utspelet om att det är lätt att finna barnpornografi på TPB kan jag inte heller säga att jag har förtroende för att kriminalpolisen har vare sig ett gott omdöme eller går att lita på, så en öppen granskning av listan är ett minimikrav för att över huvud taget införa något som liknar förslaget.

Överhuvud taget kan jag erkänna att jag är skeptisk till delvis hemliga avtal mellan staten och privata företag vad gäller något så viktigt som infrastruktur för kommunikation.

Annonser

Här är brudarna, Johannes

Johannes har helt rätt i att PP måste fortsätta debatten om sin grabbighet. Faktum är att den debatten fortsätter internt som externt. Vi som för debatten tar gärna emot stöd och råd från externa parter, som t ex Johannes Forssberg och det vore skönt med några konkreta tips.

Rent konkret är mitt enda råd till Johannes och andra som oroar sig för PPs ”totala mansdominans och tvivelaktiga estetik” att läsa och sedan kryssa någon av de kvinnliga kandidaterna 2. Amelia Andersdotter, f. 1987, Lund, 4. Anna Troberg, f. 1974, Järfälla, 7. Anna Svensson, f. 1980, Norrköping, 9. Johanna Julén, f. 1980, Västerås, 11. Malin Littorin Ferm, f. 1990, Vällingby (ingen hemsida men presentation), 13. Ellen Söderberg, f. 1991, Malmö (ingen hemsida med presentation), 15. Camilla Westrin, f. 1983, Umeå (ingen hemsida med presentation) eller 19. Sandra Grosse, f. 1990, Helsingborg.

Utöver detta så finns det kvinnliga pirata nätverket Nätstrumporna som man kan stötta, gå med i eller ge konkreta råd till. Kontakta Klara för mer information.

Missa inte heller att läsa några av de mindre grabbigt gapiga bloggarna i min Bloggroll till höger. Dessa är inte alla Piratpartister men de skriver ofta om pirata frågor eller om själva partiet. Det finns många (lägg till i kommentarerna!) och jag ber redan här om ursäkt för dem jag inte listar där. Ge gärna fler exempel i kommentarerna!

Mitt svar till Johannes blir helt enkelt att han har rätt i stora delar av kritiken och att vi därför tacksamt tar emot stöd och hjälp för att rätta till bristerna. Jag tänker inte skriva något försvarstal för PPs grabbighet för jag känner mig inte inkluderad av den och jag arbetar själv mot den. Sådana försvarstal brukar dessutom bli rätt andefattiga i stil med Meh, asså, det är ju inte konstigt att PP är så grabbigt, vi är ju nästan bara grabbar ju…

Precis som Johannes tror jag att tjejer och kvinnor är lika intresserade av våra frågor som resten av medborgarna och att svaret på den låga (men stigande!) andelen kvinnor i partiet står att finna i vår framtoning, särskilt historiskt. Johannes och alla som vill får gärna stötta och stödja oss som för denna diskussion.

Vad gäller Bakkes låt (och speciellt första videon som någon helt annan satte ihop) så håller jag med om att det var olyckligt textval och framtoning. Dock känner jag till Bakkes intentioner och att tolkningarna och associationerna hamnar utanför vad Bakke avsåg föra ut. Olyckligt alltså, snarare än olämpligt. Någon officiell kampanjlåt hann det aldrig bli och PP lanserade den inte (men länkade ett kort tag låten från förstasidan vilket ändrades efter interna diskussioner). Andra resonerar bättre om detta med musik i politiken än jag. Men detta sagt så kan jag tipsa om ett moderat försök till kampanjlåt. Jag är inte musikkritiker och överlåter till läsarna att skaffa sig en uppfattning om den låten. Kommentera gärna!

Uppdatering:Läs fler röster om genusfrågan i partiet: Mattias, Christoffer, Emma, Johanna, Göran, Mattias igen och nyare, Klara, Johannes själv.

Det missriktade förnuftets finger i luften

Jag har tidigare berört min syn på vi-och-dom-mentalitet, polarisering och brist på dialog. Men när jag läser Sakine Madons krönika i Expressen om krigspsykos i bloggosfären så vet jag inte vart jag ska vända mig längre.

Inledningsvis håller jag helt med Sakine om att krigsmetaforerna kan leda tankarna till Jehovas ”Vakna!”. Men i stället för att ta sin utgångspunkt i detta och resonera kring hur vi kan använda alternativa metaforer eller ett annat tonläge för att framstå annorlunda så använder Sakine resterande spaltutrymme till att kollektivt utmåla oss som är kritiska till utvecklingen som tokstollar.

Här hänfaller dessvärre Sakine till den raljerande ton som präglar krönikekolumnerna som egentligen går ut på att framställa skribenten som förnuftets röst som med fingret höjt i luften minsann ser igenom alla tokigheter som utspelar sig där nere.

För det första så är ”bloggosfären” knappast ett homogent kollektiv som leds av Falkvinge. Piratpartiet leds förvisso av Falkvinge men inom partiet ryms ett väldigt spektrum av åsikter och framtoning. Partiet har nämligen osedvanligt högt i tak och en av de egenskaper hos internet som vi vill bevara är just detta, att det ges utrymme och möjlighet för alla att framföra sin personliga syn och vinkel i samhällsdebatten.

För det andra så lämnar Sakine raskt bloggkollektivet och låter en av sina vänner representera medborgarrättsrörelsen. Det görs en poäng av hur fånigt Sakine tycker det är att kamraten slutat använda ICA-kort för att undvika att få sina köpvanor registrerade av ICAs Little Brother-system. Detta får ju stå för Sakine men jag förstår inte hur detta ska förklara den påstådda krigspsykosen i det kollektiv hon kallar bloggosfären. Men det är helt korrekt att företagens övervakning är ett fenomen som ryms i diskussionen om ett övervakningssamhälle. Det är enorma resurser som företagen lägger på denna typ av övervakning med samtycke från kortinnehavare och användare.

Nästa exempel som Sakine drar upp är övervakning i tunnelbanan och ”en del” som oroar sig för detta. Här diskuterar Sakine kameraövervakning på tunnelbanevagnarna och glömmer eller missar även de RFID-försedda färdbevis som även registrerar alla resor. Detta har i fallet Västtrafik Datainspektionen skarpt kritiserat. Men datainspektionen kanske lider av krigspsykos som de ådragit sig genom bloggning eller så? Nej, nu ska jag inte vara sådan. Det är mindre gliringar och mer dialog, just det! Sorry.

Vidare så drar Sakine upp kritiken mot HADOPI som ger fransmännen rätt att stänga av folk från internet utan rättslig prövning, något som många av oss fruktade skulle spilla över i telekompaketet utan tillägg som explicit krävde rättslig prövning. Detta anser Sakine är obefogad oro, eftersom det redan går att stänga av folk som ringer och talar om för operatören att de surfar på barnporr.

Kära rara Sakine. Om du vill framstå som förnuftets röst och tala allvar med oss som är måna om vår rätt till privatliv och rättssäkra, proportionella lagar, varför plocka fram barnporrkortet? Jag vågar påstå att jag talar för oss alla när jag säger att det inte är ett problem att polisen utreder barnporrbrott eller att operatörer stänger av abonnemang för folk som konsumerar sådant. Man kan redan bli avstängd från internet (få sitt abonnemang uppsagt) bland annat om man konsumerar barnporr. Ja. Och? Är det verkligen skäl för att inte kritisera lagförslag som syftar till att stänga av fildelare samt att de avstängda måste fortsätta betala för abonnemanget fast de inte kan utnyttja det? Utan rättslig prövning huruvida abonnenten verkligen fildelat skyddat material?

Det handlar om att nyansera debatten. Det gäller inte bara krigsrubrikproducenterna utan även de förnuftiga liberala ledaskribenterna. Man måste inse skillnaden mellan att ringa sin operatör och berätta att man surfar barnpornografi, och det att någon organisation påstår att man fildelat olagligt och får abonnenten avstängd utan prövning. Det vore förnuftigt att se gradskillnaden här.

Sedan kommer ett exempel med kamerorna på Möllevångstorget som påstås ha minskat allvarliga brott på Möllevångstorget. Så bra. Men för att inte brotten ska byta geografi så skulle vi väl i rimlighetens namn sätta kameror överallt? Eller är det så att brotten härstammar från plats, i detta fall Möllevångstorget, och hindrar man dem där så försvinner brotten? Då skulle man ju kunna riva eller spärra av torget lika gärna som att sätta upp kameror? Eller föreslå utegångsförbud? Uppdatering: Hittar via Opassande följande artikel: Övervakning har liten effekt på våldsbrott

Sedan är det ju ärligt om man även kan dra upp studier som visar att kameraövervakning inte nödvändigtvis minskar brott över huvud taget eller om samhällskostnaden överväger eventuella vinster.

Yttermera vidare så kommer en populär invändning om att vi (återigen som bloggkollektiv) gärna fläker ut vårt privatliv på bloggar och facebook. Andra har bemött detta (i mer eller mindre trevliga ordalydelser) och det enda jag har att tillägga är väl att vi som bloggar politiskt och ifrågasätter utvecklingen inom övervakningsområdet väl snarare tillhör de som är minst privata och snarare mest skriver om politik och inte så mycket om vårt privatliv.

Slutligen skriver Sakine om någon icke källhänvisad studie som undersökt en grupp personers inställning till konspirationsteorier psykologiskt och antyder att vi är konspirationsteoretiker. Jag skulle kunna kontra med att ni som tror att internet är till för barnporr och att vi som värnar detta nätverk skulle understödja barnporren och andra brott ser en rätt konstig och dåligt underbyggd konspiration där. Men jag påminner mig själv om att stötta och resonera, föra dialog, inte ställningskrig. Så jag avböjer. Eller det kanske är för sent förresten. Nåja.

”[K]rigsretoriken förlöjligar, och sekterismen skymmer sikten” blir Sakines slutord. Där är vi helt överens. Om än jag ser sekterism och löjlig retorik på fler håll.

Eftersom denna diskurs syns mig fattig på kärleksbudskap så får mina slutord bli en stöld av the late great Gärdestad.

Jag vet en vän som bor i huset intill
Och hon har lovat mej allt va jag vill
mmmhm..
jag vet en vän, som är lika blåögd som jag
vi borde få det bra

när mina fingrar inte känner mer
när mina ögon inte längre ser
när livet vänder
ska jag ännu be
(come give me love, come give me love)

kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar

jag vet ett rum långt in dit vi brukar gå
om vi ska gömma oss, bara vi två
mmmhm… jag vet en vän, som är lika mörkrädd som jag
vi gjorde slut idag

när mina öron inte längre hör
när bladen faller och en stjärna dör
när livet vänder
ska jag ännu be (come give me love, come give me love)

kom ge mej solen
kom ge mej hav
kom ge mej jorden
vi lever av
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar
mmm…

kom ge mej sommar
kom ge mej liv
kom ge mej kärlek och livs motiv
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar
mmm…

kom ge mej sanning
kom ge mej tid
kom ge mej kunskap
kom ge mej frid
kom ge mej doften
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar
mmm…

(kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar)

om mina öron inte längre hör
om svalor faller och en stjärna dör
när livet vänder
ska jag ännu be

kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar

ng

Samtidigt i Skåne

I knappt en vecka till så kan man se ett inslag från Sydnytt där IPRED och fildelning diskuteras. Se det. Det är lite ovanlig dramaturgi eftersom man frångått det sedvanliga TV-formatet för fildelningsdebatt där allt uppmålas som svart eller vit och där gärna en ensam pirat ska försvara sig mot en stukad och arg konstnär flankerad av en neutral jurist (från SFU).

Nej, istället har man valt att låta en artist, en skivbolagsdirektör och en musikjournalist (tror jag hon är) föra ett samtal om vad för möjligheter som öppnas med den nya tekniken. I lugn och ro får de föra fram sina visioner och erfarenheter. Det är precis så som upphovsrätt ska diskuteras. I samtal och inte i hetska debatter. I resonemang och inte i slagord.

Vi som är för en reformerad upphovsrätt måste våga ta detta samtal med kulturarbetare. Tanken på en legaliserad fildelning är för många som arbetar inom konsten något mycket oroande. De sidor som varit tongivande i det offentliga samtalet (internet undantaget) har målat upp en bild av att inget kommer gå att ta betalt för. Konsumenterna av kultur är inte villiga att betala. Ungdomen är så girig att den rent av struntar i lagen.

Det är naturligt att som konstnär eller verksam inom kulturen att bli orolig av allt detta. Piratpartister och andra reformister talar om att hur ”de” ska få betalt, det är inte vår sak att svara på. Det är inte ett politiskt problem att lösa intäktströmmar för kulturarbetare. Jag hävdar att det är fel. Om folk får ångest eller känner stor oro för vår politik, så är det i allra högsta grad vårt problem. Det spelar ingen roll om vi har rätt och oron är obefogad. Politiker har ett ansvar för att leverera lösningar som folk känner sig trygga med.

Det stämmer för visso att det inte är politikerna som ska bygga de tekniska lösningarna på kulturkonsumtion. Så har det aldrig varit. Inte är det politiker som bestämt att CD ska ersätta vinylskivor eller DVD ska ersätta VHS-kassetter. Inte heller är det politiker som bestämt vilket utbud skivaffärer ska ha eller vad en skiva ska kosta (moms är förvisso ett politiskt styrmedel men ni förstår vad jag menar). Inte heller är det politiker som reglerat avtal mellan artister och skivbolag eller förläggare och lagt sig i vilken ersättning per sålt verk som ska tillfalla artisten. Sånt har branscher och marknaden löst själva. Mer eller mindre bra.

Men det är politiker som infört bibliotek och biblioteksersättning. Det är politiker som infört olika kulturstöd och tagit över kulturinsititutioner som teatrar och muséer. Det är politiker som infört kopieringsskatt på lagringsmedia. Och så vidare. Att säga att kultur och finansiering av kultur inte är ett politiskt område eller ansvar är inte hederligt. Även om kulturbudgeten är minimal jämfört med andra sektorer av samhällsekonomin så är det ändå en politisk fråga om vi överhuvudtaget ska ha kultur och om vi gemensamt ska äga eller sponsra den. Eller åtminstone uppmuntra den.

Så vad kan vi reformister göra då? Till att börja med så måste vi ha belägg för att det kommer att ordna sig. Att det inte är en katastrof och att nya medier ger nya möjligheter. Vi måste bjuda in de som är oroliga i diskussionen och lyssna på dem och framförallt ta deras oro på allvar. Piratpolitik är inte en politik för fildelare eller konsumenter. Det är en politik för hela samhället och kultur har en given och – skulle jag hävda – mycket framträdande plats i det samhället. Vi gillar Internets! Visst. Men vi gillar kultur också, eller hur? Inte skulle väl kulturälskande pirater propagera för en politik som skulle utplåna kulturen? Vi tar inte ställning klingar ganska ihåligt och en smula falskt när vi pratar kultur. Vår politik har bäring på de flesta områdena i samhället, inte minst kulturen. Låt oss vara lite visionärer, please?

Att ha belägg för att exempelvis fildelning inte skadar kulturen eller ens kulturkonsumtionen är inte svårt. Det finns rätt många vetenskapliga belägg för detta att ställa mot de mest dystopiska varningstexterna från olika branschintressen. Därför borde det vara en smal sak att förmedla detta till kulturarbetare. Det tycker jag är ett av våra uppdrag. Den dagen vi lyckats vända oron för delad kultur till en trygghet och optimism, den dagen vi lyckats vända känslan av att internet är en konsumtionsplats där folk väljer att snatta, till en känsla av att internet är ett makalöst bibliotek och ett torg för kultur där kultur frodas och där kulturarbetare möter sin publik och skapar lösningar tillsammans med den, den dagen kommer fildelningsdebatten att se mycket annorlunda ut. Frågan är om det ens blir någon debatt när vi har kulturarbetarna bakom oss. Ska vi arbeta för detta?

Jag vill också tillägga att internet inneburit att uppdelningen mellan konsument och producent av kultur börjat upplösas. Författare kan lägga ut sina verk och be läsarna påverka innehållet eller skriva fortsättningar. Filmer skapas av amatörer som kommentar till proffessionella filmer, grupper lägger ut sin musik och uppmanar till remix. Möjligheterna är, för de som vill, oändliga. Piratpartiet gillar kultur. Vi vill ha mer av den. Inte bara att folk ska konsumera mer kultur utan också att mer kultur ska produceras. Detta måste uppmuntras i lagtexten.

Åter till klippet från Sydnytt. Jag tänker inte skriva att gruppen Billie the vision and the dancers har fattat. För det implicerar att de som är oroliga inte har fattat. Att möta oro med förakt minskar inte oron. Det skapar klyftor och motsättningar. Därför skriver jag hellre att gruppen hittat lösningar som gjort dem hoppfulla. De brinner för sin kultur och för att nå ut med den. De använder internet och fildelning som ett viktigt verktyg för detta (och de får betalt). Viktigast av allt är kanske att de har en nära kontakt med sina fans och de har kontroll över situationen. Och det verkar som om de mår bra och att det går bra nu.

Jag tror att vi har mycket lite att förlora på att lyfta fram företrädare för kultursektorn som hittat lösningar som gör att de inte känner oro. Att debattera eller spotta på kulturarbetare som är arga eller oroliga leder ingen vart. Det bara bekräftar bägge sidors förutfattade meningar. Även om det finns lyckade remixer av debatt och kultur där kulturarbetare själva lägger sig i debatten, inte sällan med en stor portion humor.

Uppdatering: Läs även Josh och Göran om försoning och debattnivå.

Vad skiljer PP från gammelpartierna?

Annie Johansson skriver i SvD och slår ett slag för ett nytt öppenhetsprgram från (C). Vi som minns Centerns Öppenhetsmanifest från juni 2006 (under upptakten till valrörelsen samma år) och FRA-debaclet kanske möter detta med föraktfull skepsis. Tydlidgast syns föraktet i kommentarerna till artikeln.

Frågan är vad som är mest konstruktivt här. Jag ska villigt erkänna att med facit i hand från förra öppenhetsmanifestet och uppvisningen i FRA-debaclet och IPRED-debatten så framstår det nya öppenhetsprogrammet smulan svårsmält. Men Piratpartiet driver ju politik för ökad öppenhet och stärkt skydd för privatlivets helgd. Så varför denna aggressivitet när ett av småpartierna faktiskt visar den goda viljan? Borde vi inte i stället välkomna alla steg i denna riktning och bygga för framtiden. Det är partier som Centern (om de nu kommer in i parlamenten) som Piratpartiet ska samarbeta med i dessa frågor.

När jag förra våren tog steget att gå från soffliggare till att rent av gå med i och aktivera mig i ett politiskt parti, så var en av anledningarna att jag totalt ledsnat på hur gammelpartierna, i synnerhet i valtider, ägnar så mycket energi på att smutskasta motståndarna, utse syndabockar och dra upp gamla synder. Ibland framstår vad ”andra sidan” gjort och sagt som viktigare än vad man själv har att säga eller vilka lösningar man själv uppbringar.

Dock var jag mycket arg och less som nybliven pirat och det verkar vara fler som är det. Men när man väl gått med gäller det att kanalisera ilskan till att bygga lösningar. Det är en långsam process men jag tror den är såväl naturlig som nödvändig.

Vad gällde själva det politiska innehållet så var det så att Piratpartiets visioner och principprogram räckte gott och väl för mig. Partiet vann min gunst på helt egna meriter vad gäller själva politiken. Jag tillhör dem som anser att rätten till ett skyddat privatliv på nätet precis som överallt annars är en grundpelare för varje demokratiskt samhälle. Att yttrandefrihet och en ocensurerad debatt är något som internet erbjuder och som är värt och av största vikt att värna. Att varje lag måste vägas noga mot principer om rättssäkerhet, skyddat privatliv och ställas i proportion till det problem man försöker lösa i termer av skada för samhället. Det behövs tyvärr ett parti som tar sin utgångspunkt i dessa värden och Piratpartiet blev mitt val.

Dock ser jag ett problem med kommentarsfloden under Annies artikel där man fokuserar helt på att dra upp gamla synder och diskreditera Annie och Centerpartiet. Detta känns som något som kunde komma från vilket gammelparti som helst under vilken valrörelse som helst. Jag känner inte igen mig där eftersom min bild av Piratpartiet är den av ett nytt fräscht parti som står över det sedvanliga partikäbblet eftersom våra frågor borde genomsyra alla partier.

Integritet går åt bägge hållen. Precis som jag känner att FRA-lagen kränker min integritet så känner jag att min integritet står på spel om jag investerar i att propagera för Piratpartiet och det framställer sig som ett konfliktinriktat missnöjesparti. När folk uttalar stöd för Piratpartiet på ett sätt som får mig att skämmas, så skadar de faktiskt min personliga integritet. Integritet handlar inte uteslutande om avlyssning och privatliv. Det handlar i grund och botten om respekt för medmänniskor och deras åsikter. Integritet är egentligen inget bra ord att använda för det vi talar om när vi menar engelskans privacy men det får bli en annan bloggpost.

Jag menar inte att de argaste kommentarerna i bloggosfären eller hos gammelmedias onlinetidningar enbart kommer från piratpartister. Inte heller att de argaste piratpartisterna är speciellt representativa för de 43,000 medlemmarna. Jag menar inte heller att det inte finns anledning att vara arg och less. Tvärt om. Jag vill bara att vi stannar upp och funderar över integritet hos våra partikolleger, såväl som den vi debatterar med, när vi uttalar oss offentligt. Yttrandefrihet är något vi alla brinner för. Därför bör vi vårda den genom att fundera på hur vi använder den.

Självklart är yttrandefriheten sådan att den försvarar folks rätt att uttrycka åsikter även när de är upprörda. Men jag undrar om vi inte gör yttrandefriheten störst tjänst genom att fundera ett varv till innan vi använder den för att reagera på saker vi upplever felaktiga eller orättfärdiga. Kritik och replik är grundläggande yttrandefriheter. Här kommer ju min replik och jag försöker framföra min kritik på ett konstruktivt och balanserat sätt. Att stanna upp och fundera innan man publicerar.

Att reflexmässigt påminna om hur exempelvis Annie och Centern gått emot sitt förra försök till öppenhetsmanifest är kanske lite som att ropa på fler poliser och hårdare straff när det brinner i Rosengård. Att stoppa symptomen genom aggressiva motangrepp. För vad är viktigast? Att vi genomför vår politik – och då är vi beroende av samarbetspartner i parlamenten – eller att upplysa folk om vilka de inte ska rösta på? Självklart ska vi kritisera och belysa men det vi inte får glömma bort är att stötta och uppmuntra våra eventuella framtida samarbetspartner.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är roligare att vara för saker än att vara mot saker. Därför sväljer jag mitt förtret och välkomnar Annies puff för öppenhetsprogrammet. Jag förväntar mig i gengäld att Centern och andra kopierar denna inställning och slutar fokusera på vad det är för fel på Piratpartiets politik i alla andra frågor än de vi brinner för och driver.

Jag tror på devisen att PPs frågor saknar bäring på höger-vänsterskalan. Just därför bör vi fokusera på våra frågor och manifestera våra visioner och lämna partitänket åt sidan i valrörelsen. Jag tror på att medborgarna är kloka nog att själva minnas och bedöma andra partiers trovärdighet i våra frågor.

Och jag tror faktiskt att de andra partierna börjar förstå att folk bryr sig om våra frågor. Så låt oss bygga tillsammans.

Uppdatering: Här är en till som kan behöva stöd och uppmuntran.

Att veta vad man får

Låt mig börja med att säga att jag förstår den skepsis som press och politiker riktar mot nya partier som Piratpartiet. Särskilt när de plötsligt växer lavinartat.

De politiska alternativen ska naturligtvis granskas. Ett bra ställe att börja på i en sådan granskning är partiets hemsida där man kan läsa principprogram och strategi för Europaparlamentet samt även läsa om kandidaterna på valsedeln.

Naturligtvis kommer granskningen att utgå från den bild granskaren har av de gamla partierna och försöka se på vad sätt Piratpartiet skiljer sig från dem. Denna kontrastiva metod verkar fokusera på att Piratpartiet saknar ett ”heltäckande partiprogram” vilket skulle göra partiet till ett enfrågeparti.

Den förnuftige varnar för att köpa grisen i säcken. En röst på Piratpartiet är bortkastad eller oförutsägbar då man inte vet hur partiet kommer agera i alla andra frågor än de frågor partiet driver och brinner för.

Men vän av ordning frågar sig då, hur förutsägbar är en röst på någon av de andra partiernas kandidater? Hur röstar egentligen de kandidater som sitter idag? Är det någon skillnad mellan partierna? Och hur väl faller personvalssystemet ut? Är till exempel en röst på en EU-kritiker en garant för EU-kritik? Hur förutsägbar är politiken överhuvud taget? Det är en intressant fråga värd att kritiskt granska och belysa.

En fråga man bör ställa sig innan man avfärdar Piratpartiets kandidater (eller några kandidater över huvud taget) på grund av oförutsägbarhet är naturligtvis Hur röstade övriga partiers kandidater under innevarande mandatperiod?. Har man ingen aning om det, så kanske det är bra att ta reda på. Om inte annat för att se vad man fick för sin röst. Uppdatering: Läs här intressant information om hur ledamöterna röstat mm

Något annat som jag funderar över är varför man ser Piratpartiet som en konkurrent att bekämpa. Har man egna meriter så borde väl man lägga krutet på att lyfta fram dem, och inte på att göra ned någon annan? Eller är det så att man ser Piratpartiet som ett så allvarligt hot att man inte tror sig kunna vinna väljarnas gunst genom att bemöta politiken utan ser sig tvungen att eliminera motståndet genom andra medel? I så fall ska vi kanske vara smickrade?

Men vore det inte trevligare och bättre för demokratin och debattklimatet om man fokuserade på sina egna fokusfrågor och lät medborgarna fälla avgörandet vem som bäst motsvarar deras uppfattning? Självklart angripa politik man tycker är fel hos motståndarna men då kontrastera mot vad man själv anser i samma frågor?

Nu ska sägas att många politiker från de gamla partierna delar Piratpartiets uppfattning i många frågor. Men då ska man väl stötta och bygga allianser? Särskilt om man avser själv sitta i samma parlament och driva liknande frågor? Jag tror vi skulle tjäna på att se valrörelse och parlament mindre som en tävling och mer som ett samhällsbygge.

Men politiker och partiprogram är komplexa. Det är inte helt lätt att förhålla sig till partier oavsett heltäckande partiprogram eller fokusmodellen som Piratpartiet valt. Har ni koll på vad sittande EU-parlamentariker har för uppfattning om exempelvis IPRED? Stämde det med era förutsägelser?