Tag Archives: upphovsrätt

Apropos förlängningen av närstående rättigheter

Hittar via Duke en gammal rapport som kan beskrivas som följer: a UK-government commissioned review of IP laws conducted in 2005-2006.

Andrew Gowers fick för fem-sex år sedan uppdraget av the Chancellor and the Secretaries of State for Trade and Industry, and Culture, Media and Sport att utreda huruvida immaterialrättssystemet var bra som det var, eller om det behövde ändras för att möta ”an era of globalisation, digitisation and increasing economic specialisation.”

Gowers kom fram till att, ja, det är bra som det är. Men några punkter av systemet går rapporten med på att ändra, varav jag gillar den här:

Improving the balance and flexibility of IP rights to allow individuals, businesses and institutions to use content in ways consistent with the digital age.

Denna rapport aktualiseras nu när EU är på väg att behandla en eventuell förlängning av de närstående rättigheterna för fonogram från dagens 50 år till 70 (eller 95 som det först föreslogs). Många jurister och andra har kritiserat förslaget redan men den gamla Gowers-rapporten listar de argument som fördes fram av några av förespråkarna (British Phonographic Industry et al.) för förlängning och besvarar dem med motargument ett efter ett.

Här är argumenten för förlängning:

(1) parity with other countries; in the USA, sound recordings are protected for 95 years. In Australia and Brazil the term of protection is 70 years;
(2) fairness; currently composers have copyright protection for life plus 70 years, whereas performers and producers only have rights for 50 years. Such a disparity is unfair;
(3) extension of term would increase the incentives to invest in new music; the ‘incentives argument’ claims that increasing term would encourage more investment, as there would be longer to recoup any initial outlay;
(4) extension of term would increase number of works available; copyright provides incentives for rights holders to make works available to the public as it gives rights holders a financial incentive to keep work commercially available; and
(5) maintain the positive trade balance; the UK has an extremely successful music industry. The UK industry has between a 10 per cent and 15 per cent share of the global market. In 2004, the UK sector showed a trade surplus of £83.4 million, earning £238.9 million in export incomes.

Gowers rapportteam tog Centre for Intellectual Property and Information Law (CIPIL) at Cambridge University till sin hjälp för att utvärdera förslaget om förlänging med en ekonomisk analys.

Motargumenten kan sammanfattas (min tolkning):

Argument: Extension achieves parity with other countries
Motargument: Extension is not harmonisation, because terms are different in many other ways and not comparable.

Argument: Performers and composers should have equal protection
Motargument: Fairness applies to society as a whole

Argument: Extension will increase the supply of new music
Motargument: Extension will not increase incentives, Most recordings do not sell for 50 years

Argument: More music would be available to consumer
Motargument: Works in copyright are less available

Argument: The UK’s trade balance would improve
Motargument: Increasing term will damage the UK balance of trade, and cost businesses that play music, for example hairdressers, old people’s homes, local radio and internet service providers (ISPs).

Läs gärna stycket i rapporten och reflektera över argumenten och motargumenten. Vilka är giltiga? Ogiltiga? Gäller de idag, fem år senare?

Bifogar relevanta sidor ur Utdrag ur Gowers Review of Intellectual Property (PDF) (ISBN: 978-0-11-84083-9) från 2006 (4.20 Sound recording term – och framåt).

Copyright disclaimer:

© Crown copyright 2006
Published with the permission of HM Treasury on behalf of
the Controller of Her Majesty’s Stationery Office.
The text in this document (excluding the Royal Coat of Arms
and departmental logos) may be reproduced free of charge
in any format or medium providing that it is reproduced
accurately and not used in a misleading context. The material
must be acknowledged as Crown copyright and the title of
the document specified.

Creative Commons på Gnutiken

Ikväll körde Gnutiken andra filmen i sin kampanj för ökad uppmärksamhet kring Creative Commons. Denna gång visades den svenska långfilmen Nasty Old People av Hanna Sköld. Läs mer på Gnutikens blogg.

Filmtajm på Gnutiken

Nasty Old People visas på Gnutiken

Nästa onsdag, den 10/3, så kommer juristen Karl Jonsson från Creative Commons Sverige och talar om vad Creative Commons är och hur licenserna fungerar. Sedan visas filmen Us Now! – en dokumentär om distribuerade nätverk av personer som samarbetar över nätet och vilka effekter det får på det sätt på vilket stater styrs. Kom gärna förbi! 18.00 på Gnutiken i Göteborg, Övre Husargatan 27.

Intressant länkdag

Idag har varit en intressant dag med mycket intressanta länkar att bjuda på. Först trodde jag att jag hörde fel när socialdemokraternas partisekreterare Baylan intervjuades i Ekot om varför de bara satsar på att få knappt 30% i EU-valet:

— Man måste naturligtvis vara realistisk, det är ju inte ett vanligt val. I ett vanligt val har vi högra ambitioner, vi har ett röstantal på 24 procent, det är det vi har att utgå från.

Jag vet inte hur man ska tolka det hela men jag reagerade när jag hörde det i vart fall.

Sedan trodde jag att jag läste fel när jag läste om finansministerns vurm för djur och natur. Intressant sida hos honom som kommer fram. Tur att han berättade varför han har foton på döda djur i telefonen innan någon blir fundersam ;-) Mycket intressant artikel.

Via Opassande hittade jag Mymlans tips om Coldplay som släpper sin musik gratis på nätet en begränsad tid. Och via Mymlan hittar jag Nikkes tips om Jonks fri musik-vecka. Fint initiativ!

Camilla Lindberg skriver om Piratpartiet i ett intressant debattinlägg på en blogg jag vanligtvis inte skulle vilja länka till. Mer politik. Socialdemokratiske statsvetaren Bjereld kommenterar sin och Henrik Oscarssons DN-artikel. Rubrik och ingress diskuteras i bloggosfären. Kullenberg på Intensifier skriver intressant om Datalagringsdirektivet.

DN hade fler läsvärda artiklar idag. Först en enkät bland Europavalspartierna om inregritet och upphovsrätt och sedan en uppföljande artikel om internet-politik och EU. Vilket fördjupas ytterligare med en intervju med en av mina favoritbloggare, Farmor Gun. Mycket lyckat!

Apropos upphovsrätt så kommenterar självaste Bodström partiledardebatten i söndags och fildelningsfrågan. Bodström verkar beskylla Olofsson för pajkastning och skickar en rejäl paj tillbaka. Bodström påminner om att borgarna drev igenom Ipred (men hur röstade socialdemokraterna?). Tråkigt att så mycket energi läggs på att reda ut vem som började. Rakryggat av Bodström att ändå redovisa sin syn på fildelning i dessa tider av valfläsk.

Jonas Gardell ger sig in i nätpolitiken i en debattartikel i Sydsvenskan och konstaterar att internet är ett pöbelvälde och att kaos kommer utbryta om inte lagen upprätthålls. Armageddon är nära?

Min första tanke var att låta detta passera utan kommentar men Klara fick mig att anta utmaningen, då hon själv lutar åt att bemöta Jonas. Man kan ju beskriva en situation väldigt olika beroende på vilka ordval man gör (se särskilt punkt 2) och jag tycker normalt att det räcker att se till språket för att skaffa sig en uppfattning om debattören. Ibland är det bäst att låta åsikter stå för sig själva. Men jag kände att jag faktiskt hade något på hjärtat här.

Jag håller med Jonas om att demokrati är ”att öppet kunna uttrycka sina åsikter utan att riskera att trakasseras”. Självklart är det så. Jag skulle vilja tillägga att detta blir svårt om man känner sig kartlagd och övervakad. Och att man öppet ska kunna tillhöra partier utan att trakasseras är också viktigt. Precis som att kunna argumentera och debattera under pseudonym om man känner för det. Övergrepp och trakasserier är aldrig välkommet i ett demokratiskt samhälle. Det är därför Piratpartiet inte heller invänder mot att poliser utreder brott som begås via internet så länge som detta sker rättssäkert och först vid brottsmisstanke.

Att tala om ett pöbelvälde som ”med sina övergrepp har makten” för att rättfärdiga avskaffandet av rättssäkerhet och lagring av icke misstänkta personers förehavanden är inget annat än det gamla slitna rent-mjöl-i-påsen-argumentet vilket avhandlas fint här (Daniel J. Solove), precis som här (Bruce Schneier). För att hävda att anonymitet och avsaknande av generell datalagring leder till pöbelvälde är att påstå att den som vill dölja sig automatiskt har nåt fuffens för sig. Det är inte hederligt. Det är inte heller precis en trevlig syn på sina medmänniskor att de skulle begå övergrepp så fort man tittar bort. Skärpning, Gardell!

Gardell är hursomhelst självklart berättigad att leva med sin syn på nätet och sina medmänniskor. Själv vänder jag andra kinden till och läser vidare bland alla trevliga bloggar runt omkring mig.

Uppdatering:
För att Jonas Gardell inte ska tro att jag inte förstår hans oro för eventuella effekter av en förändrad upphovsrätt, så kan han ju börja med att läsa mitt inlägg om detta med oron. Efter påpekande från Klara.

Uppdatering 2:
Läser att även Rasmus på Copyriot funderar och reagerar på Gardells artikel. Läsvärt som vanligt.

I stället för pajkastning

Jag har helt befogat fått frågor kring min tidigare kritik av pajkastningssyndromet i valrörelsen. Det jag kritiserat är att man gärna talar om för medborgarna vad som är fel i andra partier i stället för att lyfta fram det parti man representerar eller stödjer och dess egen politik. Det har varit vanligt förekommande att våra motståndare t ex lagt energi på att tala om för folk att (och varför) de inte ska rösta på Piratpartiet (något jag främst ser som smickrande). Men Piratpartister faller ofta i samma fälla och lyfter gärna fram att partiet X minsann röstat ja till IPRED, FRA osv. Att stödpartiet Y minsann är beroende av storpartiet Z och kommer tvingas kompromissa bort större delen av sitt partiprogram för att ingå allians eller koalition med Z.

Nu är det visserligen allmänbildande och ren väljarupplysning att redovisa hur partierna agerat i relation till deras (ibland) nyvunna vurm för piratfrågor. Det är också allmänbildande att förklara glasskioskmodellen med kompromisser som leder mot mitten. Och Piratpartiet har liksom inga gamla synder ännu eftersom vi inte suttit med i parlamenten och kunnat rösta mot vårt eget påstådda engagemang i någon fråga.

Men om vi vill följa mitt förslag att lyfta vår egen politik snarare än att hacka på andras politik och gamla synder, vad har vi för möjligheter då? Som jag ser det så är det främst två vägar som är framkomliga här (förutom upplysningsvägen ovan).

1. Vår egen politik
Här handlar det främst om att förklara hur vår politik faktiskt inverkar på fler områden än punktmarkering av integritets- eller frihetsnedsättande lagar eller direktiv. Amelia visar genom handling hur det kan gå till. Klara resonerar klokt om principen.

2. Låt andra tala för andra partier
Vem är väl bättre rustad för att kritisera ett parti än en medlem eller sympatisör (ibland före detta) för partiet? Här handlar det, som jag ser det, om att lyfta fram politiker eller debattörer från andra partier som med sin erfarenhet och bakgrund har stor insikt i hur paritet resonerar internt och externt och i många fall praktisk erfarenhet av partiarbete. Låt de andra partiernas kritiker komma till tals och hjälp folk att hitta dit. Låt kritikerna stanna kvar i sina partier och bearbeta dem för en politik mer i Piratpartiets linje – det är ju trots allt så att vi ska samarbeta den dagen vi sitter i parlamenten och då är det ju bra med folk som har åsikter närmare våra i partierna vi ska arbeta med.

Här kommer jag därför att redovisa en rad bloggar från andra partier vars kritik får tala för sig själv. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få för att komplettera denna lista.

Först ut är folkpartisten Mark Klamberg. Klamberg är jurist och har dragit ett tungt lass i FRA-debatten och granskar även frågor som Polismetodutredningen och Datalagringsdirektivet. Läs Marks blogg och hans stundtals hårda kritik av Folkpartiets politik i lagstiftningsarbetet och omröstningar kring kontroversiella lagar. Näste man till rakning är Lars-Erick Forsgren som lämnat partiet något desillusionerad över liberalismens förfall inom partiet (och partierna i stort). Lars-Erick är mycket läsvärd och ställer ständigt liberala krav på ett parti som kallar sig liberalt. Fyll gärna på med fler folkpartistiska eller liberala läsvärda kritiska bloggar i kommentarerna.

Moderaterna har sina ljuspunkter även de. Främst utmärker sig riksdagsledamot Karl Sigfrid, hårt ansatt som FRA-kritiker under de omstörtande veckorna med FRA-debatten. Läs gärna Sigfrids inlägg i upphovsrättsdiskussionen och integritetsfrågorna. En annan moderat som står mycket nära PP i synen på upphovsrätt och integritetsfrågor är kommunpolitikern Mary på Mina Moderata Karameller. Mary drar sig inte för att ställa besvärande frågor inåt i organisationen. Jag upptäckte Marys blogg under FRA-debatten men har sedan jag börjat följa den upptäckt att hon för det mesta står för frågor och och även ibland kritik av moderaterna och andra som jag helt skriver under på. Fler moderata kritiker? Lägg till i kommentarerna!

Självklart finns det vettiga och mycket självkritiska socialdemokrater också. Här väljer jag att främst lyfta fram författaren Anders Widén som gjort ett storartat jobb med bland annat Riksdagssvar, en kampanj som avslöjat attityder och bristande intresse (eller rent av kunskaper) hos riksdagsledamöterna vad gäller FRA-lagen. Anders är oerhört frank och skarp i sin självkritik av sitt parti och mycket läsvärd. En läsvärd artikel, författad av Johan Westerholm, Thomas Hartman, Anders Widén, Kristian Krassman, Erik Laakso, Ulrika Sandberg och Ann-Catrin Brockman visar på stor självkritik mot det egna, socialdemokratiska, partiets arbete i integritetsfrågorna, och förtjänas att läsas. Se även uppropet Sossar mot storebror. Lägg gärna till fler exempel på självkritiska sossar i kommentarerna!

Centerpartiet då? Med sitt öppenhetsmanifest och nyantagna öppenhetsprogram? Finns där något uns av självkritik? Självklart! Erik Hultin har varit superaktiv i FRA- och integritetsdebatten och även varit med att starta Centeruppropet (som verkar ha tagit pausladda om efter den livliga debatten på senaste centerstämman). Sedan har vi Björn Pedersen som bloggar som Bloggen Bent som valde att hoppa av partiet efter stämman. En annan framstående centersjälvkritiker är Markus ”Lake” Berglund vars självkritiska och frispråkiga blogg är mycket läsvärd. Läs den!

Min lilla uppräkning kan knappast vara representativ vare sig för partierna eller dess självkritiker (eller kanske möjligtvis för självkritken). Naturligtvis. Men jag ville ändå ge folk en chans att läsa om kritik av Piratpartiets konkurrenter från initierat håll. Och kom ihåg: Visst kan man slå bort andra partier med eller utan självkritik med att de straffat ut sig och saknar trovärdighet i våra frågor. Men vi ska samarbete i framtiden och alla kritiker behövs inom sina respektive partier. Annars kommer partierna antingen stagnera eller bli, sett ur ett piratperspektiv, ännu värre på våra frågor. Så läs, stötta, bilda er en uppfattning om läget. Tänk långsiktigt och konstruktivt. Det är ett demokratiskt val vi har framför oss och ingen tävling.

Uppdatering: Jonas tipsar i kommentarerna om en självkritisk och inbjudande, resonerande Camilla Lindberg (känd för att ha röstat mot sin riksdagsgrupp och regering i FRA-omröstningen) som ger Piratpartiet ett erkännande på Politikerbloggen (en blogg jag ogärna länkar till i vanliga fall).

Upphovsrätten och dess effekter pt.1

Sveriges Författarförbund sätter fokus på en mycket intressant tillika relevant aspekt av upphovsrättsdiskursen. Man varnar för att ”[f]örlagen agerar på ett sätt som dödar marknaden”. Problemet som man sätter fingret på är att förlagen genom sina avtal lägger beslag på kulturella rättigheter (ensamrätter) utan att nödvändigtvis göra verken tillgängliga på marknaden:

Samtidigt som marknaden alltmer fokuserar på allt färre titlar vill förlagen lägga under sig stora mängder böcker utan att ha några konkreta planer på att faktiskt tillgängliggöra dem.

Bland andra Bonnierförlagen har kommit med en e-bokssatsning och skickar ut avtal som vi har allvarliga invändningar mot. Ersättningsnivån är skandalöst låg och verken blir inlåsta utan att förlagen behöver göra något.

Det är mycket välkommet att Författarförbundet lyfter fram detta problem. När vi diskuterar upphovsrätt så är det viktigt att komma ihåg vad tanken bakom upphovsrätten är. En rimlig tolkning är att upphovsrätten ska syfta till att stimulera tillgången på kultur i samhället. Om den, avtalsvägen, används till att profitera (den ”skandalöst låg[a]” ersättningsnivån) på upphovsmännen utan att tillföra samhället verken i fråga så måste vi fråga oss om detta verkligen var tanken bakom upphovsrättslagstiftningen.

Är det verkligen rimligt att förlag (eller skivbolag) ska sitta på ensamrätter för verk som de inte tillgängliggör på marknaden? Och när man talar om att upphovsmän måste få betalt så måste man i ärlighetens namn ifrågasätta avtalen mellan upphovsmän och förlag. Därför var det med stort intresse jag läste dagens artikel från Författarförbundets ordförande Mats Söderlund där han ställer Bonniers avtal om e-böcker mot det avtal Google tagit fram.

Konflikten här ligger i att Bonnier vill förhandla om avtalet med Google om ersättning för e-böcker i Googles boktjänst men samtidigt i ganska hårda ordalag varnar författarna : ”[d]e författare som inte anpassar sig till villkoren kan söka andra förlag” för att ha synpunkter på avtalen om e-böcker. Författarförbundet, genom Mats Söderling, avråder författarna från att skriva på Bonnieravtalet. Varför? ”Bonniers utnyttjar sin dominerande position för att få avtal som ger dem rätt att sitta på författares texter utan att faktiskt göra något. Böcker låses in i upp till tre år utan att författaren får en enda krona.” Känns detta igen från musikbranschen?

Ledare i Tonsättaren, nr 3, 2007
Lika bra att säga som det är med en gång; de stora skivbolagen har varit extremt dåliga på att se de nya affärsmöjligheter som Internet möjliggjort. Denna fenomenala senfärdighet spelar fildelarna i händerna. Trots att skivbolagen redan för flera år sedan, på grund av dåliga strategier, missade chansen att skapa försäljningssajter fortsätter de att sätta sig på tvären när det gäller till exempel pod-casting (en internetbaserad prenumerationstjänst av radioprogram). Eftersom det är mycket besvärligt att få tillstånd att pod-casta musik gör hemmafixaren det ändå, och en ny marknad som inte betalar för nyttjandet av musikrättigheter växer fram. Skivbolagen blockerar därigenom inte bara möjligheter för kreativa radiomakare att försöka sig på att skapa ny spännande radio. De omöjliggör också för andra rättighetshavare, exempelvis tonsättare, att ekonomisera sina rättigheter. Att på detta sätt ”låsa in” rättigheter för andra rättighetshavare är rent ut sagt åt helvete. Därmed inte sagt att skivbolagen inte ska ha rimlig ersättning när deras rättigheter nyttjas.

Här finns tänkbara dialogpartner för Piratpartiet för en sansad diskussion om upphovsrätten. Det verkar finnas samförstånd bland författare och tonsättare om att verken låses fast av förlag och bolag, vilket inte bara förhindrar upphovsrättsinnehavarna från att starta egna affärsmodeller eller ta betalt, utan också har en hämmande effekt på samhällets tillgång till kultur.

Men är fri fildelning och kortare upphovsrättsligt skydd den självklara lösningen på problemet med inlåsning? Det faller sig naturligt att tillgången till kultur kommer öka med fri privat fildelning (sådan som inte sker i affärsliknande former) och kortare ensamrätter. Men frågan om ersättning är inte lika lätt att besvara. Här måste vi undersöka vilka modeller som redan vuxit fram och se hur författare och musiker/tonsättare agerat i relation till att deras verk finns fria att sprida digitalt. Det är viktigt att förstå att det inte finns ett svar och en lösning på ersättningsfrågan. Det fina med internet är att det möjliggör en lång rad olika intäktsströmmar och affärsmodeller för den som vill skapa finurliga lösningar för marknadsföring och betalningsmodeller.

Vad gäller böcker är det lätt att tänka sig att fysiska vanliga böcker kommer finnas kvar under överskådlig tid och att e-böcker inte kommer att ersätta vanliga böcker inom en snar framtid. Men om man läser en bok digitalt, kommer man då sedan köpa den som fysiskt exemplar? Det varierar nog men man kan tänka sig att det fungerar ungefär som med biblioteksutlåning eller privatutlåning av böcker eller böcker man köper på antikvariat. Det gynnar bokbranschen totalt att folk läser, lånar, byter och säljer böcker vidare. Eller vad tror ni? Kommentera gärna. Länka gärna.

Bokförlaget Baen har en bibliotekarie (First Librarian) till deras gratis filbibliotek, där folk kan ladda ned ett stort urval av förlagets böcker som e-böcker, som resonerar så här: (engelska)

How many people who read a book they like which they obtained from a public library never mention it to anyone? As a rule, in my experience, people who frequently borrow books from libraries are bibliophiles. And bibliophiles, in my experience, usually can’t refrain from talking about books they like.

And, just as important — perhaps most important of all — free books are the way an audience is built in the first place. How many people who are low on cash and for that reason depend on libraries or personal loans later rise on the economic ladder and then buy books by the very authors they came to love when they were borrowing books?

Practically every reader, that’s who. Most readers of science fiction and fantasy develop that interest as teenagers, mainly from libraries. That was certainly true of me. As a teenager, I couldn’t afford to buy the dozen or so Robert Heinlein novels I read in libraries. Nor could I afford the six-volume Lensmen series by ”Doc” Smith. Nor could I afford any of the authors I became familiar with in those days: Arthur Clarke, James H. Schmitz, you name it.

Did they ”lose sales?” In the long run, not hardly. Because in the decades which followed, I bought all of their books — and usually, in fact, bought them over and over again to replace old copies which had gotten too worn and frayed. I just bought another copy of Robert Heinlein’s The Puppet Masters, in fact, because the one I had was getting too long in the tooth. I think that’s the third copy of that novel I’ve purchased, over the course of my life. I’m not sure. Might be the fourth. I first read that book when I was fourteen years old — forty years ago, now — checked out from my high school library.

Jag säger inte att det här, eller Googles tjänst skulle vara de enda eller självklara lösningarna på ersättningsfrågan när fildelningen blivit legaliserad och ensamrätterna kortade. Jag säger inte heller att alla författare som känner oro för att Piratpartiets kulturpolitik inom upphovsrättsområdet skulle leda till ekonomiskt armod har fel och ska köras över. Vad jag snarare vill göra med detta inlägg är att bredda diskussionen och visa på problem som finns med befintlig lagstiftning och upphovsrätt (framförallt så som den avtalas kring) samt visa på alternativa sätt att resonera kring delning av digitala böcker. Jag återkommer med fler alternativa synsätt och modeller för att finna en balans mellan fri delning och möjligheter till intäkter.

Det förtjänar att sägas igen. Vi har ett ansvar för att ta upphovsmännens oro på allvar och resonera kring dessa frågor. Vi kan inte gömma oss bakom ”det är inte vår sak att svara på hur de ska få betalt”. Fildelning har funnits i över tio år och kommer finnas länge än. Men om vi vill förändra lagstiftningen kring fildelningen så har vi också ett ansvar att få med oss upphovsmän och andra i resonemangen. Detta inlägg ska alltså ses som ett steg i den riktningen. Det ska inte ses som ett försök att skriva vare sig författare eller förlag på näsan.

Och bara för att det finns författare som är redo att ompröva sin syn på det här med fildelning och internet, bara för att författarförbundetförläggarförbundet också har en sträng syn på illegal fildelning, så ska vi inte se allt som svart eller vitt. Vi bör söka samsyn där öppningar finns och försiktigt försöka närma oss varandra.

Uppdatering: Missa inte Linux pappas pappas intressanta artikel i Vasabladet.